Obalans
Kategori: Allmänt
Jag har haft en riktigt tuff period eller snarare är mitt i en tuff period och i total obalans.
Efter två-tre månader efter pappas bortgång kände jag att jag började komma på fötter igen. Tog tag i träningen och kosten. Därefter fram till nu har motivationen gällande kosten pendlat värre än den värsta bergochdalbanan. Någon vecka är jag väldigt strikt för att veckan därpå mumsa i mig som aldrig förr (inte chips och skit utan bara allmänt osunt småätande)
Fler och fler bitar har fallit på plats. Som när jag vaknat till vissa nätter, precis när jag hållit på att somna, med känslan av att jag inte fått luft. Panikångestattack.
Att jag beskrivits som närvarande fysiskt men psykiskt frånvarande.
Alla obefogade utbrott.
Mitt dåliga minne och taskiga koncentrationsförmåga.
Mitt obefinliga tålamod.
Det här är ju inte sunt någonstans!
Trots att jag anat att jag mått dåligt har jag inte riktigt förstått det ändå tills den dagen då jag ringde till vårdcentralen och blev kopplad till en psykolog. Jag berättade för psykologen övergripande och hon nämnde ordet depression och att teamet skulle ta upp mitt ärende och besluta ifall om jag kunde beviljas hjälp eller ej (trycket högt även där) Efter ett par dagar hörde hon av sig och jag blev beviljad samtal dock med 2-3 månaders väntetid. Blev tipsad om att träffa en arbetsterapeut för samtal inom stress "vardagsbalans". Så, jag kontaktade dom och fick en tid några dagar senare.
I tisdags var jag på det första samtalet där jag fick fylla i en lista över olika stressrelaterade symptom och i vilket utsträckning jag är bekant med dom. Detta sammanställdes sedan till poäng.
Under 25 poäng anser vara normal stress, alltså den stress som får en att utföra vardagssysslor och att komma upp på morgonen. 25-50 poäng anses vara för höga värden och att man bör se över sin vardag. Över 60 poäng skulle innebära sjukskrivning.
Jag hamnade på 79 poäng.
Vartenda symptom på den listan har jag inte kopplat ihop som stressrelaterat som munntorrhet till exempel. Ibland känns det som om jag kan dricka floder av vatten utan att det hjälper. Och den ständiga huvudvärken, sömnen, muskelvärken, feberkänslan och irriterade ögon.
Mitt humör pendlar mellan garv och självmordstankar, det kan gå fem minuter emellan varje känsla.
Det är så lätt för människor i ens omgivning att säga "tänk positivt" eller "sänk dina krav". Det fungerar inte så! Jag mår psykiskt dåligt, jag är deprimerad och stressad och får panikångestattacker.
Men, jag vill sätta ett stopp för detta och kommer ta till all hjälp jag kan få för jag vill inte ha det så här. Min vardag och mitt liv fungerar inte. Jag har ALLTID varit den starka tjejen men nu är jag inte det. Nu måste jag få vara svag och plåstra ihop mig.
.
.
.
.
