fruoe.blogg.se

Vår lilla Iris, vår tredje prinsessa gjorde en oväntad entré.

 

Viktor och jag åkte till Östra sjukhuset för kontroll om vattnet börjat sippra kvällen innan. Barnmorskan kunde inte se några tecken på det och sade också att det här kan dröja.

Valde att åka hemåt igen, jag kände mig mest trött och ville bara sova.

 

På hemvägen fick jag kraftigare mensvärk och svor inombords när bilen studsade över vägguppen på gatan. Bad Viktor att släppa av mig hemma och istället åka för att köpa kalaspuffar och lättmjölk (kalaspuffar! jag har inte ätit det på 20 år...) Gick upp för trappan, den något kraftigare mensvärken kom emellanåt men jag registrerade inte det på annat sätt än att jag ville ta en dusch.

Jag satte på vattnet, klädde av mig och skrev sedan in tidpunkten i mobilen som låg på handfatet.

 

Väl inne i duschen sköljdes en känsla över mig "nu kommer hon".

Från lilltån och upp till huvudet kände jag att en krystvärk var på väg. Hann inte reflektera eller på något vis tänka "hur gör jag nu" utan jag ställdes inför valet om jag skulle ligga ner och föda eller ställa mig på knän. Valde det sistnämnda.

 

Efter första krystvärken kände jag att huvudet var på väg ut. Fokuserade på att andas och tog nya tag inför nästa krystvärk. Satte min vänstra hand under mitt vänstra ben och följde med huvudet och kroppen som kom ut. Ställde mig upp på duschmattan, höll upp henne för att se så att hon hade fin färg och därefter kom första skriket. Lade henne mot bröstet och lade en handduk över hennes kropp.

 

Jag tog sedan tag i mobilen och ringde Viktor.

"Jag har råkat föda i duschen, kan du ringa ambulans".

Vad jag fick för svar minns jag inte.

Ringde svägerskan som är läkare, upprepade gång på gång att jag fött i duschen. Hon tog inte in det så jag valde att lägga på luren.

 

Tittade ner mot golvet och såg allt blod som aldrig verkade ta slut. Funderade över hur lång en navelsträng egentligen är (hur skulle jag kunna veta det?)

Jag vet inte hur länge jag stod där på duschmattan men Viktor kom uppspringandes, lade en handduk på toalettstolen så jag kunde sätta mig ner. Kort därefter kom svågern. Han såg sig omkring med de största ögonen jag någonsin skådat.

I sin hand hade han två påsklämmor (ja, påsklämmorna i plast från IKEA) Jag berättade att navelsträngen var vid Iris fot, han tog tag i den och knipsade fast båda klämmorna. Viktor kom inspringandes med en sax och klippte navelsträngen.

Kände en krystvärk på väg, ställde mig upp och ut kom moderkakan.

 

Varför har ingen berättat för mig hur äcklig en moderkaka ser ut och hur stor den är?!

Det lät som en bläckfisk som slängdes mot klinkersgolvet.

 

Ambulanspersonal stormade vårt lilla badrum, en läkare, en sjuksköterska och en undersköterska.

Där satt jag, naken och blodig och i fullständig chock.

 

Läkaren tog Iris och gjorde en snabb kontroll på henne. Sjuksköterskan fokuserade på mig, duschade av mig och hjälpte mig på med kläder. Jag kände själv hur blek jag måste sett ut och mina ben kändes så svaga.

 

Fick hjälp ner för trappan och bad om en Coca Cola Zero innan jag lade mig tillrätta på båren.

In i ambulansen som satte fart mot Östra sjukhuset.

 

Den färden kändes rätt lång och tankarna bara snurrade i huvudet.

JAG FÖRLÖSTE MIG SJÄLV I DUSCHEN. VÅR DOTTER.

 

Kördes till specialistavdelningen där jag togs emot av en barnmorska och en undersköterska. Medan Iris låg i famnen på Viktor fick jag genomgå en besiktning.

Gång på gång påmindes jag om att jag fött i duschen. Upplevelsen (ja, nu i efterhand ser jag det som en upplevelse) rullade som en film på näthinnan tillsammans med bilderna från allt blod i badrummet.

Jag tål inte att se blod men jag klarade det. Instinkten med att fokusera på min nyfödda dotter och adrenalinet hjälpte mig att inte segla ner på det hårda klinkersgolvet.

 

En välskapt flicka på 3360 g och en längd på 50cm fick godkäntstämpeln i rumpan.

 

Efter sex timmar valde vi att åka hem till våra stora prinsessor.